Låta leva eller låta dö – det är frågan?
Vem ska bestämma om en frisk katt har rätt att leva eller dö? I Sverige anses det som en självklarhet att kattens ägare ska ha den beslutanderätten. När frågan kommer till hemlösa katter ställs inte frågan över huvud taget. En herrelös katt har ingen rätt alls att leva i vårt samhälle. Den är mer eller mindre rättslös och ses av myndigheterna som en ohygienisk parasit.
De hittekatter som har tur hamnar på ett katthem eller hos någon annan som arbeter ideellt med hittekatter. Risken är dock större att den dukar under eller slutar sina dagar i en avlivnings kampanj. Vi har idag drygt 100 katthem i Sverige och antalet hemlösa katter beräknas uppgå till minst 100.000.
Vissa katthem ger bara katterna tak över huvudet under en begränsad tid. Om det gått mer än 90 dagar utan att det goda hemmet infunnit sig anses det humanare att den får somna in än att leva vidare. Det kallas för 90-dagars regeln eller 3 månaders regeln. De katthem som är medlemmar i Djurhemsföreningen förväntas följa denna regel eller rekommendation som det egentligen sägs vara. Så här skriver Djurhemsföreningen bland annat i sina riktlinjer; "Om ett djurhem skall kunna få stöd från Djurhemsföreningen måste det fylla vissa standardkrav. Detta för att trygga djurens hälsa och djurhemmens anseende"
"Inga djur ska stanna längre än tre månader på ett djurhem. Inom denna tid ska djuren antingen omplaceras eller avlivas."
I Djurhemsföreningens Nyhetsbrev 2-2005 skriver ordföranden Anders Jarkiewicz så här om regeln: Han börjar med att citera den nu avlidne styrelseledamoten Jan-Olof Rönnegård som sagt att "Avlivning av djur kan vara en djurskyddsmässig riktig handling om man har djurens bästa för ögonen". Jan-Olof hade enligt Anders menat förvildade djur, gamla djur eller djur som var i behov av dyra veterinärkostnader. Avlivning av dessa katter (som man senare i brevet förstår att det handlar om) gör att flera andra katter kan räddas, samtidigt som man skonar de avlivade katterna från fortsatt lidande. Anders fortsätter med ett exempel som han läst om i Oskarshamns Tidning. Det handlar om den till synes fullt friske katten Nelson som varit på katthemmet i 5 månader. Personalen gav nu Nelson en sista chans innan han skulle avlivas genom att be tidningen skriva en artikel om honom. Nelson hade tur, hans tidigare ägare kände igen honom på bilden i tidningen och han fick leva vidare. Anders ställer sig därefter denna fråga; "Om inte personalen hade haft trycket på sig att hitta ett hem åt katten inom rimlig tid, hade då tidningsartikeln kommit till? Hade OT släppt till förstasidan och hade då familjen hittat sin katt? Ofta är det när en fråga kommer till sin spets som man finner lösningen
Jag skickade den 8/8 2006 en fråga om varför 90-dagars reglen förekommer inom Djurhemsföreningen både till Djurhemsföreningens ordförande Anders Jarkiewics samt till vice ordförenden Eivor Karis. Anders svarade att han ville funderna ett tag innan han gav sitt svar. Han funderar fortfarande på svaret, som inte kommit trots att det gått nästan 6 månander. Från Eivor fick jag den 13/8 2006 följande svar:
"I Riktlinjer står att en katt inte bör sitta i mer än tre månader. Lyckligtvis brukar de omhändertagna djuren få ett nytt hem betydligt tidigare än tre månader, det gäller då friska och sociala katter som åtefår förtroendet för människorna igen. När det gäller förvildade katter kan det ta betydligt längre tid att återvinna deras förtroende. Ibland går det inte alls utan djuret uppfattar människan som ett hot och upplever ständig fara vid varje
kontakt med en människa. Dessa djur utsätts för ett stort lidande. Djurhemsföreningens ambition, arbete och mål är att varje omhändertaget djur skall få leva och få ett gott liv. Om det råder fullständig enighet imom vår organisation. De djurhem som är anslutna till Djurhemsföreningen har godkänt våra riktlinjer och arbetar utifrån dessa. (27 djurhem är anslutna till oss.) Den personal som arbetar ute på våra djurhem möts ofta av stora och nästan olösliga problem men deras kontakt med verkligheten gör att de alltid tar de beslut som till sist är det bästa för djuret."
I början på året (vecka 4 2007) kunde vi i GT och Expressen läsa om Djurens Vänner i Göteborg där ordföranden enligt källan gasar ihjäl 90 procent av katterna som kommer till djurhemmet. Enligt artiklarna använder han gasen haloten som inte är tillåten i Sverige.
Flera andra lokalföreningar i Djurens Vänner företräder också en avlivningsvänlig policy även om de använder tillåtna metoder och alltid anlitar veterinärer. Det finns t.ex en avlivningscentral i Stockholm som subventionernas av Djurens vänner där katterna avlivas på löpande band av veterinärer.
Djurens Vänners ordförande Britt Lindström låter bara katterna stanna i 3 veckor på sitt djurhem i Malmö innan de blir avlivade. Hon motiverar gränsen med att det inte är djurvänligt att hålla katter på anstalt. Förvildade katter fångar Djurens Vänner in för att sedan låta avliva. På Djurens Vänners Riksorganisations hemsida står det bland annat att "föreningen verkar för ett realistiskt djurskydd där man av olika skäl även behöver avliva djur". Man skriver ävan att "Djurskyddsrörelsen är en nations samvete gentemot djuren. Dess röst går aldrig att tysta."
"Djuren är varelser som kan känna, glädja och lida precis som vi människor. - Liksom du själv!"
Flertalet av de katthem som finns i Sverige har valt att varken vara medlemmar i Djurhemsföreningen eller Djurens Vänner. Den främsta anledningen är att man ser annorlunda på frågan om kattens rätt till liv och inte förordar avlivning av friska djur. Andra föreningar som är med i någon av dessa riksorganisationer följer inte riktlinjerna om att avliva katter efter en viss tid.
I till exempel Nederländerna, Tyskland och Norge finns det lagstiftning som förbjuder avlivning av friska sällskapsdjur. Djurskyddslagarna är överlag starkare och kattens status betydligt högre. När det gäller förvildade katter arbetar många länder med en metod som kallas TNR. (Trap-Neuter-Return). Det är en human och effektiv metod som låter katterna leva vidare i sin vanliga miljö sedan de blivit kastrerade och behandlade av veterinär. Trots väldokumenterade framgångar världen över har den inte fått någon acceptans i Sverige, där de många kritikerna hårdnackat håller fast vid att avlivning trots allt är det allra bästa för katten. Vad katten själv tycker bryr de sig inte om ta reda på. Är det verkligen förenat med en nations goda samvete att låter katter dö? Djurens vänner skriver ju så vackert på sin sajt att djuren också känner, lider och gläds precis som vi människor.
Lena Lindell
UPP
